Tvångslagstiftning som möjliggör vård av vuxna personer med tungt missbruk är vanligt internationellt. I en studie av 24 europeiska länder hade 21 en sådan lagstiftning år 1999 och 19 år 2009. En begränsad litteratur finns internationellt och nationellt vad gäller randomiserat kontrollerade studier och kvasiexperimentella studier om effekt av socialt tvång. Dessutom finns ett antal förloppsstudier. Baserat på dessa studier är det möjligt att dra följande slutsatser.

Tvångsvård där samtycke om frivillig vård ej finns ökar förutsättningarna för att vård skall komma till stånd och förbättrar fullföljandet av vården. Tvångsföreskrift kan också öka fullföljande av eftervård. Utfall av vård och eftervård som ges med tvångsföreskrift är lika bra eller bättre än utfall av motsvarande frivillig vård för motsvarande patientgrupper. Personernas problemnivå samt vårdens och eftervårdens innehåll och omfattning är avgörande för resultaten i tvångsvård, precis som i frivillig vård.

Strukturerade behandlingsmetoder som i frivillig vård visat sig ge vara effektiva, kan användas även inom tvångsvården. Initiativ till utbildningar har tagits under senare år och det är viktigt att studera implementeringen av dem. Vårdens kvalitet är också av stor betydelse för att minska de negativa upplevelserna av tvånget som förekommer hos de flesta intagna. Denna upplevelse kan vara starkare och mer långvarig än hos dem som vårdas enligt psykiatrisk tvångslag.

Flera stora projekt har de senaste åren inriktats på en förbättrad integrering av initial institutionsvård och strukturerad eftervård. Resultaten är lovande men ännu ej konklusiva. Studierna visar positiva behandlingsresultat. ESS-projektet är en randomiserad studie vilket ökar möjligheterna till slutsatser. Vårdkedjeprojektet och Ett kontrakt för livet är andra omfattande men ej randomiserade projekt med betoning på eftervården